63

Igår var det den 11/11, 11 år sedan mamma gick bort.
Vad har jag gjort under den här tiden. Vad har jag åstadkommit, hur har allt gått. Helt ärligt. Upp och ner, ännu längre ner och upp igen. Jag är en kämpe och jag ställer mig på händerna om något slår undan fötterna.

Jag tänker mig tillbaka till hennes lena kind och hur hon höll min hand när vi somna. Hur snabbt hon insjuknande och hur ljusen var tända vid sjukhusbädden, hur hon låg men händerna hopknutna över magen. Min vackra mamma som skulle finnas för alltid. För mig och Malin.

Jag tänker på min älskade syster.
Min älskade pappa.
Min familj, som var vi 4.
Sven, vad gjorde han för nytta egentligen. Ingen alls. Alla gånger som man stängt igen dörren, varit rädd, gömt sig, darrat, gråtit, skakat, hört smällar, sett blod.

Jag vet inte om jag är glad över allt det gamla. Men jag är glad över att få vara den jag är idag.
Jag är glad över att jag har världens finaste syster. Jag är glad för att jag fick lära känna min mamma och pappa.
Jag är tacksam för det ni gav. Om jag ändå fick säga tack.