63

Igår var det den 11/11, 11 år sedan mamma gick bort.
Vad har jag gjort under den här tiden. Vad har jag åstadkommit, hur har allt gått. Helt ärligt. Upp och ner, ännu längre ner och upp igen. Jag är en kämpe och jag ställer mig på händerna om något slår undan fötterna.

Jag tänker mig tillbaka till hennes lena kind och hur hon höll min hand när vi somna. Hur snabbt hon insjuknande och hur ljusen var tända vid sjukhusbädden, hur hon låg men händerna hopknutna över magen. Min vackra mamma som skulle finnas för alltid. För mig och Malin.

Jag tänker på min älskade syster.
Min älskade pappa.
Min familj, som var vi 4.
Sven, vad gjorde han för nytta egentligen. Ingen alls. Alla gånger som man stängt igen dörren, varit rädd, gömt sig, darrat, gråtit, skakat, hört smällar, sett blod.

Jag vet inte om jag är glad över allt det gamla. Men jag är glad över att få vara den jag är idag.
Jag är glad över att jag har världens finaste syster. Jag är glad för att jag fick lära känna min mamma och pappa.
Jag är tacksam för det ni gav. Om jag ändå fick säga tack.

62

I morse när jag klev innan för dörrarna till jobbet var det min 18 dag i sträck och jag var nära att halka och kunde förmodligen ha slagit ihjäl mig om jag gjort det.
Vattnet i vattenbadet hade runnit över eftersom kranen stått och droppat under natten, så det var översvämning i köket och ut i matsalen. Mindre kul att börja skyffla undan vatten tjugo i åtta.

Känner mig bra sliten men mår riktigt bra ändå. Jag trivs så himla bra på jobbet och älskar det jag gör.
På torsdag åker jag äntligen iväg på kryssningen, gone wild, party hardy. Det kommer blir riktigt roligt.
Och imorgon ska jag upp åtta för att vara i studion tio. Dags för andra sittningen. Morgonkaffe och morgonmys. Och att bara få vara ledig känns riktigt bra med.

Jag ska nog ta Didas och sikta in mig på sängen nu. Efter Hells kitchen. Gordon är riktigt förbannad. Och jag förstår han.