Vila i frid

Igår var det tre år har gått sedan min far gick bort och jag har inte besökt kyrkogården på en längre tid. Jag tänker på honom det gör jag och jag gläds över att jag fick sjutton år tillsammans med honom.
Det händer att jag tänker tillbaka på den tiden jag fick tillsammans med båda mina föräldrar och det är då jag verkligen känner saknade efter min mors famn och min fars kloka ord.
Jag kan inte rymma ifrån det jag känner och det är något jag försöker acceptera men det är inte alltid det fungerar och då stänger jag in mig i mig själv. Att fokusera på något som gör så ont gör mig förbannad och tillslut tappar jag all lust till allt. Och om dom hade levt idag hade dom varit min trygga hand, mina stöttepelare, räddat mig när jag känt att allt rasat och verkligen gjort allt för mig. Och jag vet att det är det som gör mig starkare så stark att jag vill kämpa vidare med allt.

Jag var långt hemifrån
vilsen i mig själv
och ute varje kväll
drack det jag kom över
stal tills min väska blev full
ljög svor
och dom ställde diagnosen depression
slogs mot dom som inte ville mig något ont
fick gå på möten
jag kände mig ensam
och långt hemifrån
blev borttagen
från något jag visste jag höll så kärt
jag var så jävla dum

Nu vill jag vill att nålen går igenom min hud igen
skapar ytliga minnen
av bläck under mitt skin
mor och far
banderoll omkring
mitt hjärta i brand
ni flyger fritt nu
jag känner doft av liljekonvalj
jag känner doft av verkstad
omsluten av saknad

Förr några meter ifrån
ett samtal bort
det är nu ett minneblott
ni vilar i frid
omslutna av mitt varma hjärta